Jocke ligger och skrattar för sig själv så han gråter. Åt Family Guy. 

 

Annars har vi vart och besökt Yangons stora pagoda, tempel. Och, som om inte det vore nog, hamnade vi där på en av de viktigaste dagarna inom buddhismen - Buddha Day. Vid första fullmåne i maj firar man Buddhas födelse, upplysning och död. 

 

Det var fullt med folk vid Pagodan. Folk i vackra kläder, oranga, rosa och röda munkar, folk som ville sälja saker, folk som ville ta kort med oss, folk som smygfotade oss och folk som delade ut gratis läsk. De sistnämnda gjorde att golvet blev alldeles klibbigt mot våra barfotafötter. Vi har även ätit rostade gräshoppor, hällt vatten på träd och kollat upp vilken veckodag vi är födda på på en app i en telefon.

 

Buddhisterna har åtta veckodagar; måndag, tisdag, onsdag morgon, onsdag eftermiddag, torsdag, fredag, lördag, söndag. Att veta vilken av dessa man är född på är viktigt. I Myanmar har man inget familjenamn utan efternamnet kommer från dagen du föds. Likaså har man särskilda symboler och planeter och dagen man föddes på påverkar många stora val i livet. Vid pagodan har varje veckodag ett eget hörn där folk ber och häller vatten på sin egen buddha. 

 

 

18.19

4/5/2015

 

Vi har nu tagit oss till... BURMA! Eller Myanmar som det heter nuförtiden. 

 

Här är männen klädda i vit skjorta och kjol och kvinnorna i vackra, färggranna dressar. Folk i allmänhet är målade i ansiktet med en beigh kräm, antingen insmorda överallt eller som två tydligt markerade områden på kinderna. Många tuggar liknande nöt- och lövblandningar som i filippinerna, men här har de även bär, en vit kräm och diverse kryddor på. Röd i munnen blir man dock fortfarande. 

 

Lite kort historia. Burma var fram till 1948 en brittisk koloni. 1962 genomförde kommande diktatorn Ne Win en militärkupp då landet fick ett militärt kommunistiskt styre likt det i Sovjet. Burma isolerades från omvärlden. Ett inbördeskrig, som än idag inte helt lagt sig, har pågått sedan landets självständighet mellan flera av landets många folkgrupper och den sittande regimen. 2010 avgick det militära styret officiellt och landet förklarades en demokrati, även om många av de forna ledarna fortfarande sitter på en enorm makt. Landet har under de senaste åren öppnat upp sig enormt mot omvärlden och idag är turister mycket välkomna, om än endast till de utvalda områden som är öppna för utlänningar.

 

Vi är i Yangon, landets största stad som också var huvudstad fram till 2005 då regimen ändrade till Nay Pyi Taw. Det forna styret ändrade även landets trafiksystem från vänster- till högertrafik efter, sägs det, en dröm som Ne Win haft där han såg landet byta riktning. Bytet är lite ironiskt då varenda bil man ser är gjord för vänstertrafik. En del är säkert kvar från 70-talet då lagen ändrades, men de flesta är importerade från länder med vänstertrafik så som Japan och Indien. Detta medför att även bussarna är felstyrda och folk får gå av och på ut i gatan, även om en del av dem har fått en extradörr monterad på rätta sidan. 

 

Det är extremt varmt här och ofantligt kallt i vårt hotell. När man går ut blir man själv och allt man håller i alldeles kladdigt av temperaturskillnaden. Trottoarerna är belamrade med försäljare av frukt, mat, fejkklockor, verktyg, kläder och allt annat man kan tänkas behöva. Det är väldigt trångt och eftersom många av burmeserna bär paraplyer mot solen har vi fått utstå en del nära-att-peta-ut-ögonen-situationer. De verkar dessutom inte ha mycket till köhyfs, utan tränger sig före lite här som. På gatan och i mat- och toaköer. 

 

Igår köpte Jocke en mobil i form grön larv som spelar upp animationer av insekter när man startar den och som har ett kul panda-spel och gulliga menyer. Vi betalade med dollar som alla försäljare gärna tar emot så länge de är hela, rena och ser i princip nytryckta ut. Annars är de inget att ha. Men mannen vi köpte av hade ingen växel och Jocke fick därmed följa med upp i ett trapphus och in i en lägenhet med en disk, som en reception, där tre snubbar satt och sorterade buntar av dollarsedlar med en surrande räkningsmaskin. 

 

16.33

4/5/2015

 

De senaste dagarna har vi varit med om något helt oväntat och kanske därför än mer fantastiskt. Det visade sig att just under våra dagar här uppe i bergen hölls en av årets stora fester - Imbayah Festival. Var tredje år samlas alla byar kring Banaue för att under ett par dagar delta i traditionella danser, sporter och spel. 

 

På morgonen kom alla de tävlande uppklädda i traditionella dräkter i en lång trummande parad där man dansade och sjöng. Två av de totalt nitton byarna hade med sig levande grisar och nästan alla bar en tupp eller två. Därefter fick varje by visa upp ett nummer från något ur de traditionella sederna och vardagen. Man sjöng, sådde ris, lagade mat, drack risvin och dansade, ofta med ett spjut eller ett kärl i handen och ibland med en tupp över axeln. Och de medhavda grisarna fick efter en lång ritual med dans och vin ett abrubt slut på livet. 

 

Resterande av dagarna har festen fortsatt med fler parader, danser och filippinsk mat. Bland annat Halo-Halo, en efterrätt som innan för oss har bestått av glass, gelébitar och torkad frukt men som här bestod av mjölk, is, kål, makaroner och nån söt smet. Ingen höjdare tyckte vi, men lokalborna slevade i sig glas efter glas. Vi har också fått en ny kompis, Tao, som är son till en som säljer sockervadd här och som springer runt överallt hela tiden. Han har fastnat för min kamera och gör massa filmsnuttar när än han får chansen. 

 

Och så till huvudmomentet, de traditionella sporterna. Pilkastning med risstrån, en variant av kubb, brottning på ett ben och utan armar, race med hemmasnickrade trämotorcykla, en springtävling och volleyboll. Och sista dagen jagade man inoljade grisar i "catch the greasy pig". 

 

19.30

29/4/2015