Det blåser kalla vindar. Husen i stan är faktiska hus med isolerade väggar. Havet intill är mörkblått, kallt och ilsket skummande. Löven på träden är gula. Vissa är till och med röda. Och där jag bor har man rustat med kaminer och duntäcken. Kort sagt känns det som att komma hem. 

 

Igår natt flög jag ned från La Paz till Santiago med ett stopp i Iquique för att checka in i Chile. Efter några timmars sömn på en bänk intill gaten fortsatte jag sedan ned till vad som, som sagt, känns mer som hemma än något annat hittills. Ändå är det nästan så långt från Sverige man kan komma. Punta Arenas, Patagonien, sydligaste Chile. 

 

Efter att ha delat taxi med en tjej från Brasilien, sett att hennes hostel ligger långt från centrum, bestämt mig för att jag vill bo närmare centrum, haft den ytterst vänliga taxichauffören köra mig till tre olika hostel i centrum (alla fulla) och sedan återvänt till min reseväns hostel hamnade jag till slut på ett himla fint ställe. Hostelet känns mer som ett hem, drivs av ett vänligt äldre par, har en obegränsad frukostbuffé med god marmelad, ost och juice och är fyllt med allmänt goa människor. 

 

Jag och Lisa från Tyskland åkte på sista turen ut till ön fylld med pingviner igår. Sista turen för året. Råkade av en slump höra det från henne nån timme innan båten gick. Var en väldigt fin tur. Delfiner hoppade längs med båtens kanter. Jag och en liten pojk från USA var i extas. "De är här nu, på denna sida." "Nej.. aah inte längre." "Här, här, kom, de är här!" Ungefär, haha. De simmade fram och tillbaka under båten hela tiden. Och så träffade vi fler folk från vårt hostel. Och fick, när vi kom fram, se en ö fullkomligt täckt av fjädrar och boningar i form av hål i marken. Och ett fåtal av de små liven. De flesta har begett sig redan. Andra delar av året är ön fullkomligt överfull av pingviner men de flesta är redan på väg upp mot varmare vatten i Brasilien. 

 

12.45

1/4/2015

 

PS. Lyckades faktiskt sända min låda med souvenirer och presenter ändå. Precis en timme innan jag var tvungen att lämna för att ta mig till flygplatsen. Det var fortfarande strejk, men efter att ha blivit sänd till ett annat pyttelitet postkontor och insett att det också stängt, kände de sympati för mig och tog mitt paket till slut. Jag tyckte synd om de som jobbade och som inte fått lön på över tre månader. Gav kvinnan som tejpade ihop min låda sjuttio pesos i dricks. Kände att jag var tvungen att ge tillbaka lite i alla fall. Folk är så ofantligt vänliga, hela tiden. 

Har tillsammans med ett par andra galningar cyklat mountain bike nedför en av Bolivias, och världens, mest olycksdrabbade vägar. Death Road är en grusväg längs med bergssidorna med flertalet vattenfall över och intill sig och så smal att det stundtals känns obehagligt att bara cykla där. Vägen är fortfarande öppen för trafik men de flesta väljer idag den alternativa, säkrare rutten. När det var den enda valmöjligheten omkom årligen omkring 300 personer på vägen. Nu körs den mest av turister och en och annan lastbil eller buss. Ändå dör i snitt ca fem personer per år då de förlorar kontroll över cykeln eller liknande. Förra året, innan nyår, dog en norsk kille då han körde genom ett vattenfall och slant med framhjulet. Fruktansvärt tragiskt.. Vår guide sa att folk faller över kanten ungefär varannan vecka men att de flesta klarar sig. 

 

Från högt upp i bergen, över 4600 m.ö.h, ned till nästan djungel och 1200 m.ö.h. Efter flera timmar på cykeln i, oftast, rasande fart över steniga partier känns det i händerna nu. Men så jäkla kul var det!! Och när vi kom ned fick vi öl och mat och ett långt svalkande dopp i poolen. Och nästan nere såg vi en kokaodling också. En laglig, under femtio kvadratmeter. 

 

23.00

28/3/2016

 

 

Såååå jag är i La Paz. Och jag har köpt en hel massa souvenirer att skicka hem. Och postkontoret, det enda i stan, strejkar. Nog för att bolivianerna är kända för att gå i strejk ofta, men på postkontoret har de tydligen inte fått ut sina löner på tre månader nu. Är inte klokt. För min del betyder det att jag numera har en extra plastbag att släpa på. Hoppas innerligt att de öppnar igen inom de närmsta dagarna så jag kan dumpa den där innan flyget ned till Patagonia. 

 

Lämnade Cusco efter att ha gått ut, för andra gången med mitt glada gäng. Matt och Josh från USA och Lena från Tyskland. Dagen efter jag kom hem från Ausangate. Det var Matts födelsedag och vi hade en kul kväll med förlängd happy hour som av någon anledning resulterade i två drinkar var. Två gånger, haha. 

 

15.13

27/3/2016

 

Blev inbjuden att spendera sista natten i Felipes hem och efter att jag nämnt att jag fortfarande inte provat den lokala delikatessen marsvin tillredde han och hans fina fru ett åt mig. Smakar som kyckling ungefär. Riktigt gott faktiskt! Om än inte sådär väldigt mycket kött. Och så känns det ju lite obehagligt likt att äta typ... råtta, haha. 

 

Ligger i gästhuset här i en riktig säng och under två tjocka filtar i alpackaull. Känns extra skönt efter gårdagens natt som var lång och kall. Och på dagen, innan lunch, stannade vi i Aguas Calientes, den första stora byn och jag fick ta ett långt bad i de varma källorna där. Tror jag var i under över en och en halv timmme. Ett väldans fint avslut på dessa fantastiska dagar. 

 

20.19

21/3/2016

 

 Vi befinner oss på 4800 m.ö.h. och är första och enda natten vi tältar. Det kommer bli en kylig natt. Under eftermiddagen, när vi vandrade intill den största glaciären, regnade det och var kallt. Har druckit massa varmt te nu i alla fall. Och fått en extra alpackafilt att ligga på. 

 

Första riktiga dagen på vandringen. Det känns som att vi går runt i Sagan om Ringen ungefär. Höga, snötäckta bergstoppar, dimmiga våtmarker, turkosa sjöar som riktigt lyser i solen och grönskande dalar fulla av vackra blommor. Vi har vandrat upp och ned längs bergen, korsat flera bäckar och har nu slagit läger i ett annat stenhus intill en fantastiskt vacker sjö. Har gått dit två gånger redan (tre med morgonen efter haha). 

 

Då och då hör man hur en del av glaciären uppe på berget släpper i en dundrande lavin. Känns himla gött det här. Felipe och jag har lyssnat på fotboll på radion under middagen, hans lag från Cusco spelade. Och så har vi diskuterat det lilla jag vet om fotboll. Zlatan är ju Sveriges stolthet så det är ett säkert kort att komma med. 

 

18.57

19/3/2016

 

Jag ligger i min hyrda sovsäck på en madrass på golvet i ett av stenhusen som de har här. Första dagen av fem på vandringen kring bergstopparna här i Ausangate. Det var meningen, när jag bokade turen i Cusco igår, att jag skulle gå med ett franskt par också. Tyvärr blev tjejen sjuk kvällen innan så nu är det bara jag, min guide Felipe och hans två hästar. Och det är inte så mycket tyvärr längre, min guide verkar hur bra som helst. Känner mig som en prinsessa ungefär. Har fått rida under i princip alla uppförsbackar hit, får sova i det stora rummet på en tjock madrass och har precis blivit serverad en ypperlig trerätters middag med popcorn och mate de coca, två portioner grönsakssoppa och ris, pommes frites samt stekt kyckling. 

 

Blir nog ett fint äventyr det här. Köpte en bok i stan igår så ska ta och läsa ett par sidor i den. Sen ska jag sova. Man somnar ju tidigt när det inte finns nån belysning och det är mörkt kring klockan sex. 

 

Hade en fasligt underlig bussresa hit också. Kom två timmar sent eftersom nån, några och sedan ungefär hela bussen, inklusive chauffören, började bråka. Förstod ungefär ingenting då allt var på quechua. Men två vänliga män som kände Felipe kom upp till mig och sa att det var lugnt haha. Ungefär efter fyrtiofem minuter kom busschauffören och killen som jobbade på bussen tillbaka med nedblodade kläder och flera små jack i ansiktet. Gav dem ett par plåster och resten av min disinfektionskräm. Sen åkte vi en bit innan chauffören bestämde att han nog ville vända och släppte oss vid vägkanten. Kom fram till slut i alla fall. Och fick advokado- och tomatsmörgåsar innan Felipe och jag begav oss. 

 

20.14

18/3/2016

 

Helt FANTASTISKA vyer har vi haft idag! 

 

Ett par timmar från Cusco och ytterligare några timmars vandring uppåt till dryga 5000 m.ö.h. finner man detta, nästan utomjordiska, landskap. Rainbow mountain. Lika magiskt som det låter. Jag tuggade kokablad hela vägen och kände inte av höjden så mycket. Men vi alla köpte med oss varsin syreflaska från apoteket, för säkerhets skull haha. 

 

22.04

16/3/2016