De senaste dagarna har vi varit med om något helt oväntat och kanske därför än mer fantastiskt. Det visade sig att just under våra dagar här uppe i bergen hölls en av årets stora fester - Imbayah Festival. Var tredje år samlas alla byar kring Banaue för att under ett par dagar delta i traditionella danser, sporter och spel. 

 

På morgonen kom alla de tävlande uppklädda i traditionella dräkter i en lång trummande parad där man dansade och sjöng. Två av de totalt nitton byarna hade med sig levande grisar och nästan alla bar en tupp eller två. Därefter fick varje by visa upp ett nummer från något ur de traditionella sederna och vardagen. Man sjöng, sådde ris, lagade mat, drack risvin och dansade, ofta med ett spjut eller ett kärl i handen och ibland med en tupp över axeln. Och de medhavda grisarna fick efter en lång ritual med dans och vin ett abrubt slut på livet. 

 

Resterande av dagarna har festen fortsatt med fler parader, danser och filippinsk mat. Bland annat Halo-Halo, en efterrätt som innan för oss har bestått av glass, gelébitar och torkad frukt men som här bestod av mjölk, is, kål, makaroner och nån söt smet. Ingen höjdare tyckte vi, men lokalborna slevade i sig glas efter glas. Vi har också fått en ny kompis, Tao, som är son till en som säljer sockervadd här och som springer runt överallt hela tiden. Han har fastnat för min kamera och gör massa filmsnuttar när än han får chansen. 

 

Och så till huvudmomentet, de traditionella sporterna. Pilkastning med risstrån, en variant av kubb, brottning på ett ben och utan armar, race med hemmasnickrade trämotorcykla, en springtävling och volleyboll. Och sista dagen jagade man inoljade grisar i "catch the greasy pig". 

 

19.30

29/4/2015

Idag klockan åtta begav vi oss av, med samma tricycleförare som igår, mot Batad. Det är en liten by omgiven av helt fantastiskt vackra risterasser. 

 

Vi åkte på slingriga vägar längs bergssidorna och stannade då och då för att beundra utsikten. Jocke köpte de traditionella nötblandningarna som lokalbefolkningen tuggar på och som gör att varenda människa man möter är så röd i munnen att det ser ut som han tuggat sönder tungan sin. "Betel Nut" heter den och består av en nöt från en palm som man delar i två, lägger på ett blad och strör ett vitt limepulver på. När man har tuggat ett tag blir det rött. Det smakar, efter rapport från Jocke, inget vidare. Och man måste spotta hela tiden vilket gör att varenda gathörn här är fläckat i rött. 

 

Väl vid risterasserna, som tog ett tag att gå till från där vår tricycleförare lämnade oss, åt vi lunch. En stor portion stekt ris och fläsk, för att komma i rätt stämning. Och sen gick vi genom det helt fantastiska landskapet ned till byn. Vi promenerade runt lite och försökte så mycket som möjligt att inte störa folk eftersom det kändes som man spatserade runt nästan inuti deras hus. Det var väldigt mysigt. Och folk var vänliga och visade och hejade. Vi fick se tre små roliga grisar, en jättesöt pluttehund och massa tuppar och höns och andra fågeldjur. Och tro det eller ej men även här hade de en basketkorg. I betong till och med, supercoolt. På tillbakavägen tog vi en tur genom sluttningen av växande risplantor och fick guidning av en tjej som ville ha stöd till den lokala skolan. 

 

Kollade, på min så häftiga actionkamera som man kan se höjden över havet på, att vi gick över 600 meter rakt upp idag. Har mycket trötta ben nu. Men det var så värt det.

 

18.07

26/4/2015

 

Vi har, efter att nätt och jämnt hunnit med den, åkt nattbussen upp till Banaue, en liten stad uppe i bergen känd för sina magnifika risterasser. De på hostelet, som hjälpte oss att boka bussen gav oss och ett kanadensiskt par adressen till fel busshållplats. Vi trodde vi var i god tid, med en hel timma i marginal när vi kom fram, men fick kasta oss in i en ny taxi, alldeles säkert betala dubbla priset och snurrade runt i evigheter, kändes det som, med många stopp för att fråga om vägen innan vi till slut kom fram. De hade redan gett bort våra platser till några stackare som snopet fick gå av igen. De kom dock tillbaka på ett par minuter senare, fast bara med träpallar och dörrmatter i mittgången som sittplatser denna gång. 

 

Och nu är vi alltså här. I en skönt tempererad stor by med helt fantastisk omgivning. Det känns som tidig höst hemma ungefär. Och alla husen står som på pålar i sluttningen och ser ut som de är oroväckande nära att tippa ut, nedför branten. När vi kom, efter att ha sovit ett par timmar, gick vi en sväng omkring, åt lunch with a view och jag åkte tricycle upp för att titta på terasserna. Jocke kände att några till timmar skönhetssömn inte skulle göra honom illa. 

 

Det var tokigt, nästan outhärdligt fint med allt det gröna, med risterassernas blänkande vattenytor och de tjocka vita molnen som låg som rök högst uppe på bergen. Verkligen vackert. Och så fanns där några lokalbor, som det ofta gör, som klätt upp sig i full mundering och som man fick ta kort med mot ett par kronor. 

 

22.18

25/4/2015

 

PS. Sista dagen, efter att ha sett hundratals och åter hundratals av både risplantor och traditionellt klädda människor följde även Jocke med på en tricycle tur upp för terasserna. Det är de sista, lite soligare bilderna. 

 

Vårt sista dyk gjorde vi igår på det djupaste vraket, Irako. Vi var över 40 meter ned som djupast och simmade in genom många mörka trånga utrymmen. Väldigt bra avslut på vår vistelse i Coron! 

Passar även på att slänga in lite bilder från stan i allmänt, vår nya favvorestaurang Brujita samt ett vrak, Lusong Gunboat, som låg så ytligt att vi valde att snorkla på det istället. Nu är vi i Manila för en dag, innan vi drar upp till bergen här på landets största ö, Luzon. På flyget hit blev våra väskor, av oklar anledning, mer eller mindre dränkta i en vätska som luktar starkt av fiskrens. Flygbolagets anställda blev förfärade och erbjöd oss att packa in väskorna i plast samt nästan 500 kronor till tvätt. Mycket lyckat tyckte vi som ändå bara har illaluktande kläder i bagaget. Vi firade, till Jockes stora förtjusning, med Burger King till middag. 

 

Och justeja. Vi har stått i universums längsta taxikö idag. Tror vi stod där i över en timma, med alla andra filippinare. Taxibilarna utom kön ville ha femdubbla priset. Hundra istället för tjugo kronor. Så det var nästan värt det. 

 

 

Irako

På morgonen idag, innan de två vraken, dök vi i en sjö också. En alldeles särskild sjö, bara några tiotal meter från havet, omgiven av vassa, svarta klippor, och med ett väldigt märkligt innehåll. Vattnet är kristallklart och 28 grader när man hoppar i. Vid 14 meter och ned till 26 meter är vattnet 38 grader varmt och alldeles suddigt av värmen. Vid 26 meter blir det återigen 28 grader och längst ned, ovanför det tjocka lagret av silt är vattnet brunaktigt, som te. Gränserna mellan de olika lagren är knivskarpa och att simma runt i 38-gradigt vatten, trots att vi skippade våtdräkten, känns ungefär som att spendera tid i en väl tempererad bastu. 

 

Stenformationerna och vissnade gamla grenar utgjorde det mesta att titta på då det inte är mycket som lever i sjön. Men på ett ställe, i slutet, var det fullt av kattfiskar och roliga räkor som sprang runt och försökte nypa dem i stjärten. Och när man bankade i berget flockades kattfiskarna runt ljudet.  

 

20.40

21/4/2015

 

Två till vrak har vi utforskat idag, Olympia Maru och Morazán Maru.

 

20.34

20/4/2015

Olympia Maru

Coron är en liten stad belägen på den största av en grupp öar norr om El Nido. Alldeles utanför stan ligger en hel flotta av japanska krigsskepp från Andra Världskriget begraven. Vi har dykt in i två av dem idag, Akitsushima och Okikawa. Den förstnämnda en båt för att transportera stridsflygplan till havs, den andra en oljetanker.

 

Helt otroligt spännande var det. Vi fick se kanoner, lyftkranar och enorma radarmaster. Vi fick dyka in genom små hål i skrovet, följa mörka gångar där man kunde se våning efter våning under sig, in i maskinrum, genom fler trånga hål och in i rum så mörka att vore det inte för ficklamporna hade vi inte sett ett skvatt. Och i Okikawa, i ett av rummen, fanns resterna av vad de sa var en mänsklig käke...

 

Det var så obeskrivligt fascinerande att se de enorma skeppen som blivit totalt förvandlade under sina mer än 70 år under ytan. Nästan allting som en gång var skeppets yttre har försvunnit, och kvar är ett skelett av rostad metall. En enorm bit stål, där rummens golv är täckta av silt och varenda balk bär tecken på havets växter och liv. Att simma genom de mörka gångarna och rummen, tvärs igenom hela det som en gång var ett kraftfullt fartyg, var bland det häftigaste vi gjort. 

 

 21.11

19/4/2015

 

Akitsushima

"The first to be attacked [...] were Akitsushima and Okikawa Maru. The Akitsushima, a heavy and well armed sea vessel, initially fought back aggressively, but she was soon overpowered by hits from multiple directions, internal explosions and conflagration. Within about 15 minutes the Akitsushima gradually sank in between the passage of Lajo and Manglet Island." (Corto Divers, 2011)

Okikawa

 

 

 

På en stor bankabåt, på toppdäck, sitter vi nu och solar oss, äter mackor och dricker Rom och Cola. Vi är på väg till Coron, ett par öar norr om El Nido där man kan dyka på vrak. Vi höll nästan på att inte komma med båten eftersom killen vi bokade med glömde informera om sina två passagerare, men som tur var var det tre personer som bestämde sig för att ta sovmorgon. 

 

Igår åkte vi på en tur här i skärgården. Det är väldans vackert här! Särskilt på ett av stoppen, 'Small Lagoon'. Vi simmade in genom ett litet hål i klipporna till en helt magisk plats, som en liten, lysande turkos sjö mellan branta, svarta klippväggar och gröna växter. Det var helt otroligt vackert! 

 

10.11

18/4/2015

 

Vi har paddlat ut till en ö där vi ska campa inatt. En fantastiskt fin strand är vi på, med vit sand och turkost vatten, omgiven av kokospalmer, djungel med apor i och skyhöga berg. Det är mörkt nu, men bara för ett par timmar sen hade vi en helt fantastisk solnedgång. Elden glöder fortfarande och vi har ätit oss mätta på korv, munkar och nötter. När man släcker lampan finns bara den enorma himlen full av stjärnor och det kluckande ljudet när vågorna rullar mot berget. 

 

Vi kom hit vid två på eftermiddagen efter ett stopp på en av stränderna längs vägen. Sedan dess har vi badat, utforskat stranden och klättrat i palmer (men bara hittat pyttesmå kokosnötter, Jocke är lite besviken). Jag har satt upp myggnätet som vi ska sova under och Jocke har gjort eld. 

 

Nu ska vi äta kvällssnacks, bananchips och mera nötter, och spela ett parti japansk whist. Godnatt på er!

 

20.33

16/4/2015

 

---

 

Hemma igen. Vi vaknade imorse efter en relativt bekväm och tack och lov regnfri natt, bara för att upptäcka att en hund snott vår frukost. Allt utom ett paket Extra Joss hade hon tagit. Vi följde spåren, hittade tjyven men ingen mat. Möjligen var den nedgrävd eller gömd i djungeln. Eller så hade aporna tagit resten. För inte äter väl hundar nötter?

 

Det var motvind hem också, som vart extra motsträvig utan frukost. Men allt som allt ett riktigt, ofantligt mysigt litet äventyr! 

 

13.24

17/4/2015

 

Till Palawan vi for. En stor avlång ö på Filippinernas västkust.

 

Här har vi nu gjort den turistigaste av turer tillsammans med hundratals kineser/koreaner/andra turistande asiater. Turen gick till ett mycket häftigt ställe, en flod genom en enorm grotta så hög i tak på ett ställe att den stora strålkastaren knappt räckte upp och fylld med vackra stenformationer.

 

Annars har vi spenderat två dagar här i öns största stad, Puerto Princesa. Vi har ätit bitar av en helgrillad gris från ett stånd på gatan, gått på matmarknad, åkt tricycle och piffat upp oss med klippning för 10 kr. Och igår kväll provade vi Halo-Halo, en filippinsk efterätt med glass och mängder av bitar med gelé, godisar och torkad frukt, allt i skrikiga nyanser. 

 

10.27

13/4/2015

 

Vi sitter nu på en buss tillbaka till Cebu. Det är väldigt mysigt att åka buss genom landskapet här, även om sätena sitter så trångt att man knappt får plats ens när man har knäna upp i hakan. Det är grönt och kulligt och överallt ser man vattenbufflar, getter, grisar och tuppar. Det är enormt mycket tuppar. Varenda familj äger minst en och många av dem är två storlekar större än vanligt. Filippinerna är ju känt för sina tuppfighter, där de sätter rakblad på fötterna på dem och slår vad om vilken tupp som är den starkaste. Är lite hemskt kan vi tycka, men det verkar vara en stor kulturell och social grej här. Nyss såg jag en herre som var ute och bar på två flätade, ihophäftade korgar. Ur vardera korg stack en tupps stjärtfjädrar upp och när vi precis åkt förbi hörde man hur det gol ur en av dem. 

 

En annan tanke som slår en är hur stor en viss sport är. En ganska otippad sport också, med tanke på befolkningens medellängd. I varje by, hur avlägsen eller liten den än må vara, finns nämligen en basketkorg uppsatt. Ibland är det en hel plan, asfalterad och med målade ränder, vilket känns rätt konstigt när vägen är av grus och invånarna bor i små hyddor. Men roligt är det. Och vi träffade en herre som inte kunde förstå hur Jocke inte kunde spela basket, så lång som han är. 

 

16.24

10/4/2015

Vi har gjort andra dyk här på ön också. Bland annat ett genom en mörk undervattenstunnel där vi fick ha ficklampor för att se var vi simmade. Tunneln var även hem åt ett par White Tip Sharks som cirklade kring ena öppningen. Väldigt häftigt!

 

Annars har vi sett en hel massa olika sjöstjärnor. Stora klarblå, mindre röda och gula samt sådana som är taggiga, mönstrade och en med tentakler på. Och så har vi sett ännu fler White Tip Sharks, pyttesmå sjöhästar, roliga sjögurkor med tentakler till mun, en bläckfisk med lysande blå rand, en barracuda och Jocke har sett en stor rocka. Så vi har hunnit med mycket roligt. 

 

22.03

9/4/2015

 

Fyra timmar med bil och ytterligare en halvtimme med båt norr om Cebu ligger en liten ö som heter Malapascua. Ön är rätt så mysig i sig, med vita stränder, turkost vatten och vajande palmer, men varför man verkligen tar sig hit är för dykningen. Det är nämligen den enda platsen i världen där man med stor säkerhet kan se Thresher Sharks, Rävhajar på svenska.

 

Vi kom hit i förrgår kväll. Det var fullmåne och kändes nästan som dagsljus när vi äntligen var framme vid hamnen. Sista officiella färjan hade gått men en extrainsatt båt som manövrerades av en tokig tysk fick vi åka med. Båten hade ingen back och fick därmed puttas ut ur hamnen med en lång bambustör. Och den drevs av en gammal bilmotor som startades med en tjock tamp. Ungefär som det brukar vara här omkring. Och efter tio minuter började tysken leta runt i påsen med dagens inköp, en machete, en kastrull och en påse Red Bull, och insåg snopet att han tappat knarket och pengarna sina. Han vart så ledsen att han satte sig och bankade i golvet, haha.

 

Vi kom i alla fall fram till slut. Och här har vi nu strosat runt, snorklat med öns jättegiftiga havsormar, ätit kycklingfötter och dykt. De roligaste dyken är helt klart de med rävhajarna. Man går upp klockan halv fem på morgonen och är framme och redo att hoppa i vid gryningen. Sedan simmar man 25 meter ned till en platå på en bergvägg som stupar mer än 200 meter ned i djupet. Och så sätter man sig och väntar in hajarna. De kommer ofta med en gång, och ett par gånger har de kommit så nära att man nästan kan röra dem. Det är himla häftigt!

 

Rävhajarna är ganska små men har en lång bakfena de använder för att banka livet ur bytena med. Och de är fruktansvärt söta! Ögonen, som är perfekt runda och ofta stirrar rakt mot en, samt den halvöppna lilla munnen får dem att se helt oskuldsfulla ut. 

 

16.51

8/4/2015

Film: http://flic.kr/p/r5Lwet

Det är påskafton idag. Vi på hostelet bestämde oss för att samla ihop lite pengar och köpa ris, köttkonserver och godsaker att dela ut till familjerna som har det sämre ställt här i Manila. Det räcker ju inte så himla långt, men någonting kan vi ju göra, tänkte vi. 

Och vilken glädje vi möttes av! Barn som flockades runt oss och ville ha bara en godis till. Barn som drog fram sina blyga vänner och syskon och påminde om att de hade inte fått någon än. Ett tjugotal små skitiga händer som sträcktes upp för att få en till marshmallow. Och vuxna som log och gjorde tumme upp och sa att vi var bra människor och att de älskade oss. 

Vi var i en del av "slummen" här i Manila. Skjulen de bodde i var staplade ovanpå varandra. Runt området gick en fåra med vatten där allt skräp slängdes. Vi var, för vår egen säkerhets skull, tvungna att hålla oss utanför området. Men bara utifrån det vi såg kändes det som en ganska miserabel plats att leva och växa upp i. Man har inte så mycket val i livet när det man lyckas skrapa ihop under en dag är ca 20 kr. För en hel familj är det inte mycket pengar ens här. 

Glad Påsk på er! Barnen hälsar! 

20.06

4/4/2015

Det är en stad som vi hört mycket om. En stad som många hatar, avskyr och aldrig vill sätta sin fot i igen. Jag gillar den. Det finns mycket som är kaos, mycket som tynger ens hjärta och mycket man önskar att man aldrig fick se. Men alla vi träffat är så vänliga. Så öppna och glada och alldeles underbara människor. 

Det har vart påsk här nu, en stor högtid för den katolska befolkningen. Och igår kväll firade man med en parad med Jesus och fyrverkerier här och där över hela stan. 

Tyfonen förminskades kraftigt och har hållit sig borta från oss. Och nu, om några timmar, åker vi ner mot centrala Filippinerna och Cebu. Men vi kommer tillbaka hit. Om en månad ungefär flyger vi härifrån mot Myanmar. Vi var nämligen tvungna att ha utbiljett från Filippinerna och fick, i all hast, boka en på flygplatsen innan vi åkte.

PS. Jocke är numera ägare till en skräddarsydd Hawaiiskjorta. Han är mycket nöjd.

09.15

6/4/2015