För ungefär 1700 år sedan, alltså kring 300 e.Kr. levde och regerade ett folk kallat Moche här uppe i norra Peru. De byggde flera stora pyramider med byar runt ikring och var de första här som dikade marken och ledde flodvattnet in längs åkermarken. En av dessa pyramider, då ett magnifikt politiskt och religiöst centrum, besökte vi i förrgår. Förr murade av tegelstenar i sand, staplade i raka, rena linjer och dekorerade med målningar längs de övre kanterna. Förr med tempel och offerplatser på toppen.

 

Idag finns inte mycket av det som en gång måste imponerat kvar. Pyramiderna är som två stora sandhögar, fårade av åratals regn och med lera täckande nästan hela konturen av tegelstenar. Bara här och där skymtar man konturerna av det som än gång varit.

 

Desto mer finns kvar i delen där gravarna placerades. Fjorton av de många, många gravarna har öppnats idag, de viktigaste är den för Señor de Sipán, El Sacerdote och El Viejo Señor de Sipán. Alltså gravarna för två av folkets ledare, från olika tider, samt en för prästen, eller shamanen, som hade mycket hög status i samhället. De var alla begravda med mängder av krukor med mat, smycken, vackra stenar, exotiska föremål som fjädrar och snäckor, djur och... andra människor, offrade för att följa, vakta och vägleda i det kommande livet. Några av de offrade människorna, ofta krigarna, hade fått fötterna kapade så de inte kunde fly graven utan var tvungna att uppfylla sitt syfte och ackompanjera den de blev begraven med.

 

Señor de Sipán var exempelvis begravd tillsammans med tre kvinnor, en av dem hans fru utefter vad dekorationerna uttryckte. Utöver dem fanns en pojke på runt nio år, översta militären samt två andra män, förmodligen krigare de med, som placerades ovanför ledaren. Den ena liggandes en bit ovanför, den andra sittandes inmurad i gravens vägg. Förmodligen offrades alla dessa människor i samband med ledarens död för att följa honom i nästa liv. I graven fanns även en hund och två lamor.

 

Dagen efter, igår, var vi på muséet där majoriteten av alla föremål man hittat i gravarna nu finns placerade. Sååå vackra saker. Krukor och skulpturer i form av olika gudar, till hälften människor till hälften djur. Smycken, diadem och kronor med vackra mönster, gjutna i koppar och guld. Halsband till hälften silver, till hälften guld. Guldet representerande solen och det maskulina, silvret månen och det feminina. Halsband med människohuvuden och stora platta smycken att ha över näsa och mun samt över öronen.

 

Nu är vi i Trujillo, nästa stad utefter kusten, där vi ska titta på fler ruiner. Stan är definitivt finare än Chiclayo, så det är gött. Idag ska vi bara slappa dock.

 
08.10
29/1/2016 

Klockan halv tre fick vi passen stämplade av en trött nattarbetare och blev nu officiellt välkomnande till Peru. Landet av inka. Landet av kultur och äventyr. Landet av historia, ruiner och gamla ihoplimmade krukor. Men än så länge mest landet av öken och skräp. 

 

När solen gick upp var landskapet förbytt. Bergen, gräset och de slingriga vägarna hade bytts ut mot raka, platta sträckor omringade av kalt ökenlandskap med små enkla hus. Och massa skräp, överallt. Vet inte om de saknar sopsystem eller om de bara inte bryr sig.

 

Nu är vi i Chiclayo, förmodligen den största staden i norra Peru och definitivt det kommersiella centrumet. Stan är ett virrvarr av människor, gatuförsäljare och tutande taxibilar. Man kan inte gå mer än fem sekunder utan att höra någon tuta. Det är helt otroligt. Jag har försökt räkna till fem flera gånger nu. De tutar hela tiden, ofta helt utan anledning och helst flera gånger i rad. Vi har ätit god och billig mat här dock, och vart på en marknad där ena hörnet bestod av helande örter, alternativa mediciner och alla möjliga talismaner av olika slag. Imorgon ska vi se det vi verkligen kom till stan för - ruinerna i Sipán. 

 

20.30

26/1/2016

 

Staden Cuenca och min kära vän och volontärkompis Kyla mötte jag igår. Jag och Kyla ska till Peru tillsammans, och sitter faktiskt på bussen dit nu. Ungefär klockan tre inatt kommer vi checka ut från Ecuador och in i Peru. Nya spännande äventyr!

 

Men innan dess har vi alltså hunnit se Cuenca, Ecuadors kanske finare stad. Klimatet är som svensk sommar, arkitekturen är kolonial vilket innebär att staden är fylld av vackra kyrkor och överallt är väldigt rent och prydligt. Kanske är det detta som gör den till ett populärt hem för pensionerade amerikanare och kanadensare. 

 

Härifrån kommer också den kända panamahatten. Den är traditionellt vit med ett svart band och består av kokta löv som kvinnorna här flätar ihop till hattar under alltifrån ett par dagar till sex månader, beroende på kvalité och finhet. En sån har jag köpt mig idag, ett bra köp eftersom vi nu ska ned mot öken och sol. 

 

22.13

25/1/2016

 

Fler dagar av yoga, frukt och raw food, fina människor, musik, mantran och sång. 

 

De två senaste dagarna har vi volontärer ägnat åt att konstruera en sweat lodge av bambu och stora löv. Nu, när den nästan är klar, ser den ut som en äkta djungelhydda, och har under gårdagskvällen uppfyllt sitt syfte då vi under fullmånens sken genomförde en temazcal. Det är en ceremoni nästan som ett bastubad där man sitter i en ring kring glödheta stenar i sweat lodgen och sjunger sånger och mantran, medan vatten hälls på strenarna och olika örter viftas runt i ångorna. Traditionellt pågår ceremonin i fyra etapper där nya stenar fylls på mellan varje och vardera omgångs tema är ett av de fyra elementen. Det är en ritual att rena kroppen och komma närmare naturen som härstammar från urfolket i Amazonas. 

 

Vi gjorde dock en variant på den traditionella ceremonin och utförde endast två omgångar. Och ingen av oss hade fastat dagen innan, som man traditionellt ska. Det var väldigt roligt. Vi kröp in på det leriga golvet längs med palmbladen att sitta på. Man var tvungen att krypa in från vänster och sedan medsols följa cirkeln. Det var kolmörkt där inne. Och sen sjöng vi för varje glödande sten som kom in, och lät dem alla symbolisera något gott i livet. 

 

 

Efter det började vi hälla vatten på stenarna, hyddan fylldes av ånga och dofter av olika örter, och vi sjöng massa sånger om floderna och träden och livet. Och så berättade Bhaga om hur han träffat en man från urfolket i Colombias norra kust som menade att hans syn på klimathoten vi står inför beror på världens ojämlikhet. Han menade att så länge vi inte behandlar världens kvinnor som jämlikar kommer moder jord, kvinnornas energi, aldrig att kunna växa. Att missbruket av klimatet är länkat med missbruket av mannens makt. Var ett ganska intressant resonemang faktiskt. Om världens kvinnor skulle ha mer att säga till om skulle det nog definitivt se lite bättre ut för jordens klimat, tror jag. 

 

Den andra omgången sjöng vi mantrat för Hare Krishna. Väldigt fint var det. I massa olika tempon och sen med ett reggae-beat. Och så badade vi i poolen de hade utanför. Var ett väldans fint avslut på min vistelse. Nu sitter jag på bussen efter att ha sagt adjö till alla vackra själar. Manon, Nathalie, Maggie, Margarita, Miguel, Laurel, Malcolm, Amir, Tom, Laura, Emanuel, Christian, Bhaga, Emma, Dominique. Och säkert nån som jag glömt nu. Var himla kul dagar. 

 

16.43

24/1/2016

 

Stället vi bor på, Saraswati Ahimsa Vana eller Wisdom Forest, ägs av en familj som tillhör Hare Krishna. Livet här inbegriper därför mycket, väldigt vacker måste sägas, sång och spelande. Innan måltiderna, som är veganska, samt om morgnarna och kvällarna.

 

Utöver det är det inte så präglat av religionen, utan mest en skön och vacker plats med annat härligt folk. Här gör man yoga, äter god mat och frukt, slöar i hängmattan, spelar musik och hjälps åt att städa, diska, laga mat eller arbeta i trädgården. Och så har vi tillverkat egen choklad från kakaobönerna de odlar, vilket kan vara det roligaste jag någonsin gjort. Vilken dröm va, att kunna odla sin egen choklad?!

 

14.15

22/1/2016

 

I förrgår kväll lämnade vi, jag och Manon, Tena för att ta oss till sammankomsten av olika communityn. Vi visste dock inte om vi kunde sova där, exakt vart det var eller hur man tog sig dit. När vi därför träffade två killar som Manon volontärarbetat med och blev inbjudna att stanna över natten på stället de bodde på tog vi chansen. 

 

Efter en mysig middag på mattor på golvet satt vi och pratade med allt fint folk. Och så plötsligt säger killarna att vi fått sällskap. Vi lutar oss fram och ser bara en stor snigel. Tills vi tittar ned, och där, precis under våra huvuden sitter en ENORM spindel. Den största tarantula jag någonsin sätt. På riktigt, den var som en stor hand. Christian, behöver knappast säga att han är från Ecuador, var modig nog att försöka lyfta ut den, även om det tog ett tag innan han fick fatt i den. Man hörde varje steg den tog där den gick runt på golvet...

 

Därefter gick jag med kameran som enda ljus den mörka slingrande stigen till mitt och Manons hus, en öppen koja uppe bland träden en bit in i djungeln. Vaknade två gånger den natten av mardrömmar om spindlar och ormar som krälade intill mig. 

 

Klockan halv fem morgonen efter ringde klockan och vi steg upp, jag fortfarande trött efter nattens oroliga sömn. Och så begav vi oss promenerandes iväg mot den mystiska sammankomsten. Efter ett tag med varsin sten i handen efter att gång på gång blivit förföljda av skällande vakthundar. Två timmar senare, lite längre än vi räknat med, kom vi fram till stigen som ledde in till communityt. Där framme, efter att ha korsat ån intill, pågick en ritual från peruansk shaman, menad att hela kroppen. En ritual som inbegrep diverse objekt, ramsor och mantran. Ljus, svärd, stenar, kors och en sax att rensa auran med. Han sög ut den dåliga energin ur vrister, anklar och hjässa. Och sen renade han en genom att fräsa vatten ur munnen på samma områden. Och så knäckte han nackar och ryggar. Och lyfte upp folk i luften medan de sprang med benen, som Jesus sa han. Var en märklig ritual. Efter ett tag frågade han mig om jag ville göra, så visst sa jag. Kände att jag inte gärna kunde tacka nej efter att ha suttit där och glott i en timma. Ett tiotal minuter senare hade både min nacke och rygg knakat oroväckande och jag hade vatten och saliv lite överallt. 

 

Några timmar senare var det sammankomst och som en välkomstceremoni där alla presenterade sig. Och så åt vi lunch, kyckling- och potatissoppa, pratade och kollade in kastrullen med ayahuascua som stod och puttrade på gasplattorna. Och sen åkte jag och Manon därifrån, med tanken att återvända med sovsaker samma kväll. 

 

Men sen, när vi kom tillbaka till stället vi bott på natten innan, med alla fina människor, den sköna stämningen och vackra omgivningar, kände jag att det var nog intressant där borta i communityt, men att jag nog hellre stannar här de följande dagarna. Ibland måste man pusha sig själv att göra saker man inte riktigt är bekväm med, att möta människor med så olika tro och livsåskådningar att det är svårt att sätta sig in i - för sig själv, för att växa. Men ibland måste man också bara göra det man vill och tycker är kul. 

 

Och jag känner nog att ayahuascua och helande ritualer som inbegriper spottande och viftande med saxar inte riktigt är vadjag känner för just nu. Så jag blir nog kvar här istället, de kommande dagarna. 

 

08.14

22/1/2016

 

Har besökt ett vackert vattenfall idag med härligt folk. Bra dag. 

 

Nu är jag på Hostal Limoncocha tillsammans med Manon och imorrn ska vi på någon slags festival med urfolk från olika delar av Sydamerika som Manon blev inveterad till på en buss här. Spännande. 

 

19.07

19/1/2016

 

Efter att ha spenderat en hel dag i sängen på hostelet i Quito, med en påse chokladkakor som sällskap, har jag nu kommit ikapp litegrann med bloggen. Sjutton inlägg senare så har ni i alla fall lite att läsa. Har varit så fantastiskt roligt att ha Jocke här att jag inte riktigt haft tid att sortera bilder osv. Det är mer jobb än ni anar. 

 

Nu är jag i Tena, en ganska liten stad i utkanten av djungeln. Varför man åker hit är främst för alla floder runt om stan som bjuder på förstklassig forsränning. Folk kommer från hela världen för att mäta sig mot vattnets krafter. Jag ville givetvis också pröva och lyckades till sist hitta en tur i en av de enklaste forsarna. Ville egentligen köra i en av de svårare men det var knepigt nog att bara hitta en grupp att åka med. Det är lågsäsong här. Till slut hittade jag i alla fall ett ställe som skulle ta med mig trots att jag var själv. 

 

Klockan sju igår morse gick jag upp, åt resterna av min Calzone till frukost och begav mig sedan iväg med mina två guider Jose Luis och Leandro, båten, flytvästar och paddlar. Och det vart en himla kul dag! Leandro tävlar i forspaddling och förra helgen hade de en tävling i en fors av klass V här i Tena. Den vi åkte nedför var klass III. Så han visste vad han gjorde. 

 

Vi flöt, paddlade, flög runt i vågorna, paddlade, åkte upp på stenar, badade, njöt av landskapet och flög runt i vågorna lite till. Och så stannade vi på en strand halvvägs och åt lunch. Utsökta empanadas och massor av 'piña por la niña'. Jag simmade i floden och så grävde vi ner oss i sanden och sov lite, för att undvika de ungefär hundratals sandflugor som härjade där. 

 

På kvällen mötte jag upp Amanda som jag träffade tidigare i Quilotoa och som jobbar som engelskalärare på universitetet här. Och gissa vem vi sprang in i på väg till stans bar?! Manon! Min volontärkompis från Arutam. Ska snart ta mig till hennes hostel här i Tena så får vi se vad vi hittar på. Jag och Amanda drack i alla fall öl och underbara kokos-milkshakes och fick sällskap av mina guider från forsränningen och lite annat folk från företaget. Och så vart vi inbjudna till någons systers födelsedagsfest på en karaokebar i stan. Så där tillbringade vi kvällen, drickandes öl och med mer eller mindre begåvade sångare som underhållning. Fin dag, fin kväll. Är lite bakis idag dock. 

 

11.11

19/1/2015

 

Jocke har åkt. Jag är själv. Livet är tufft ibland. 

 

Bara cirka två-tre-fyra månader kvar tills jag får se honom igen. Tack gode gud för Skype. Innan han åkte hann han dock, utöver alla fina souvenirer från Galápagos, inhandla en stilig panamahatt. Med äkthetsintyg och prålig låda. Så han är nog nöjd och glad på planet nu. 

 

15.54

15/1/2016

 

Sista två dagarna på San Cristóbal spenderade vi på andra stranden, Punta Carola, där det gick att surfa. Jocke fick låna en surfbräda av en snubbe som skulle med båten på eftermiddagen men som hyrt den över hela dagen. Väldans schyst. Vågorna är dock jättestora och med så mycket kraft i. En kille som fick vågen över sig vart helt groggy efter. 

 

Vi kommer att sakna Galápagos, det är verkligen en plats olik alla andra. Ett paradis för såväl djur som människor. 

 

11.23

13/1/2016

 

Vi är på San Cristóbal, Galápagos paradisö, och har spenderat dagen på en strand med massor av sjölejon. Sjölejon som simmade runt bland badande turister, sjölejonbebisar som lekte i det skyddade vattnet innanför stenarna, sjölejon som låg och jäste på stranden och två gånger mäktiga sjölejonhannar som mätte styrkan mot varandra. 

 

Fint är det. Och de är ju mina favoriter så jag tycker det är himla kul. Hela hamnområdet är fullt av dem med. De ligger på bänkarna, i fontänerna, under båtarna och ungefär över hela stranden såhär på kvällen. Låter gör de också. De stora brölar och de små bräker exakt som små lammungar. 

 

Lite sorgligt är det dock när man ser de små ungarna som ingen mamma har. De krälar runt, runt och försöker få mat av alla de andra. Vi har sett säkert fyra stycken bara idag som vi gärna skulle ta med hem i resväskan. Men tror inte tullen skulle bli så glad på oss...

 

22.03

10/1/2016

 

Som att det inte var nog med de fantastiska dyken så har vi spenderat eftermiddagen i sällskap av jättesköldpaddorna Galápagos är så kända för, fridfullt vandrandes i grönskan uppe i mitten av ön. 

 

Och så har vi gått genom en tunnel som en gång var väg för den glödheta lavan som format dessa öar. 

 

21.52

9/1/2016

 

DE BÄSTA DYKEN NÅGONSIN har vi upplevt idag. 

 

Var som att vara med i ett filmklipp från National Geographic. Först, där vi går ned, cirkulerar en stor rocka kring klippväggarna. Och sen ännu en. Och så ett par revhajar och en sköldpadda som stillsamt hängde i vattnet medan fiskarna tvättade hans skal. 

 

Och så fler rockor. Gång på gång kom de längs med bergsväggen och svävade ut över våra huvuden. En var så stor som fyra-fem meter. Och en glimt av en hammarhaj långt ut i det blå. Och så en hel familj med rockor, som stora skuggor mot solen uppe vid ytan. 

 

Vi simmade vidare, helt tagna av de magnifika varelserna. De svävar så stillsamt genom vattnet, som om de flyger nästan. Och att ha en av dem glidande som en stor skugga rakt över huvudet är verkligen något jag sent kommer glömma.

 

Vi såg en muräna. Och massor av fiskar. En rolig en med en stor knöl till panna. Och så kom de. Helt plötsligt var vi omringade av dem. Varelserna som vi båda hoppats så mycket på att få möta. Runt oss, medan vi glider med den lätta strömmen, cirkulerar en hel grupp på kanske femton till tjugo hammarhajar. Jag och ena tjejen som vi dök med blir helt tagna och bara tittar och tittar. Vi sjunker ett par meter och hamnar precis intill dem, inte mer än kanske fem-tio meter ifrån, och bara super in vyn av dessa magnifika djur. 

 

Och sen sitter vi så småningom i båten igen och är så fruktansvärt lyckliga. Och hinner knappt smälta alla intryck innan det är dags igen. Denna gång ser vi hammarhajarna igen. Bara några meter bort gled de förbi oss, tittandes, undrandes, vad vi gjorde där. 

 

Jag är så lycklig nu. 

 

21.30

9/1/2016

 

Vi är tillbaka på Santa Cruz och har gjort våra första dyk idag. Det var kul. Vi såg en stor prickig rocka med sina två bebisar samt en massa ålar som stack upp sina huvuden ur sandbottnen. Jag trodde de var sjögräs först innan jag insåg att de försvann ner i sina hålor när man simmade nära. Var svårt att få bild på dem men man ser dem i bakgrunden på i alla fall en av bilderna. Riktigt kul typer.

 

Lite revhajar, stenfiskar och en och annan muräna såg vi också. En av muränorna simmade faktiskt efter en av killarna i vår grupp och var nästan på väg att bita tag om hans fena. Men inga hammarhajar. Vi får se vad morgondagen bjuder på när vi ska dyka vid Gordon's Rock. Tydligen är det the place to be om man vill se hajar.

 

17.22

8/1/2016

 

Idag har vi vandrat på kraterkanten på öns största vulkan, Sierra Negra, vars krater är den näst största i världen. När molnen klarnade av och till kunde man se de tio kilometrarna rakt över. Färden ledde vidare, ned mot den mindre vulkanen Chico, genom ett fantastiskt, nästan utomjordiskt landskap, förbi tunnlar av lava och avlagringar av svavel. 

 

Isabela är den största ön i Galápagos och består av en sammanfogning av sex olika vulkaner varav fem är aktiva idag. Bara vulkan Ecuador i norr har somnat. Ön är också en av de yngsta, endast Fernandina västerut är yngre. Galápagos öar rör sig konstant österut med plattan de ligger på, förhållandevis snabbt i geologiska termer. Det gör att öarna i väst är de yngsta och frodigaste medan öarna i öst är äldre, kalare och har plattats ut och förminskats av väder och vind. Under havsytan, ännu längre österut, finns spår och rester av gamla Galápagosöar. 

 

21.31

7/1/2016

 

Har sett den största sjöhäst vi någonsin sett idag. Och lite annat vardagligt så som sköldpaddor, hajar, pingviner och sjölejon. 

 

Vi åkte på en snorklingstur till ett område med lavatunnlar under vattnet vilket gör att hela kusten är en enda skärgård av små öar i stelnad lava. Och vi hade en utmärkt guide som fick alla att sjunga sånger från respektive land på vägen dit. Vi körde Abba och 'Helan går'. 

 

Han berättade massor om naturen här på Galápagos och om hur El Niño kommer att påverka den och djuren som lever här nu i år. Och så visade han oss sin lilla kompis där i reservatet, en blåfotad fågelunge. Fast fötterna blir inte blå förrän efter några månader. Vår guide berättade att han dels är född under fel tid på året och dels råder det brist på föda allmänt nu eftersom vattnet är varmare på grund av El Niño. Han kanske inte överlever, även om vi hoppas på det. Himla söt var han. 

 

23.00

6/1/2016