Vi sitter nu på en buss tillbaka till Cebu. Det är väldigt mysigt att åka buss genom landskapet här, även om sätena sitter så trångt att man knappt får plats ens när man har knäna upp i hakan. Det är grönt och kulligt och överallt ser man vattenbufflar, getter, grisar och tuppar. Det är enormt mycket tuppar. Varenda familj äger minst en och många av dem är två storlekar större än vanligt. Filippinerna är ju känt för sina tuppfighter, där de sätter rakblad på fötterna på dem och slår vad om vilken tupp som är den starkaste. Är lite hemskt kan vi tycka, men det verkar vara en stor kulturell och social grej här. Nyss såg jag en herre som var ute och bar på två flätade, ihophäftade korgar. Ur vardera korg stack en tupps stjärtfjädrar upp och när vi precis åkt förbi hörde man hur det gol ur en av dem. 

 

En annan tanke som slår en är hur stor en viss sport är. En ganska otippad sport också, med tanke på befolkningens medellängd. I varje by, hur avlägsen eller liten den än må vara, finns nämligen en basketkorg uppsatt. Ibland är det en hel plan, asfalterad och med målade ränder, vilket känns rätt konstigt när vägen är av grus och invånarna bor i små hyddor. Men roligt är det. Och vi träffade en herre som inte kunde förstå hur Jocke inte kunde spela basket, så lång som han är. 

 

16.24

10/4/2015