Det tog 35 minuter för oss att ta oss ut till ön med båt. Under fängelsets verksamma dagar tog färden ofta över en timme och fångarna transporterades fastbundna i botten av båten. De allra flesta var sjösjuka när de kom fram. 

Robben Island har ända sedan 1600-talet fungerat som ett fängelse på olika sätt och ofta för politiska fångar. Öns första fånge togs hit 1658, men lyckades 1659 fly på en flotte, eftersom man inte brytt sig om att spärra in honom. Under Andra Världskriget var ön ett militärt tillhåll och man hade en kanon som kunde skjuta över 4 mil och där skotten tog fem minuter på sig innan de nådde sitt mål. Man kunde dock bara testa kanonen på halv effekt eftersom skadorna på öns hus var stora redan då.

Precis ovanför hamnen ligger fängelset från perioden efter kriget. Perioden för apartheid. 

Apartheid var ett system som utvecklades och röstades fram år 1948 i Sydafrika. Vid denna tid var det fortfarande främst vita som hade rösträtt i landet. 

Politiken som fördes och det samhälle den utvecklade byggde på rasernas separation. Man skiljde på vita, svarta, asiater och färgade, personer av blandad ras. Om man tvekade på om personen var vit eller färgad utfördes "the pencil test", då en penna var förmodad att falla fritt genom en vit människas hår, men inte hos en svart eller färgads. 

Segregationen i samhället sträckte sig alltifrån arbetsplatser och sjukhus till parkbänkar och parkeringsplatser.  Fina och statliga yrken var reserverade för vita medan mindre fina yrken var till för svarta. Stora skyltar pekade ut områden i samhället som tillät en viss grupp, ibland endast under särskilda tider. Svarta personer var tvungna att bära med sig papper på sin identitet, överallt, hela tiden. Bröt man mot någon av lagarna, oavsett ras, väntades hårda straff. En lag som gav mycket skandaler var lagen som förbjöd sexuellt umgänge mellan raserna. 

Fram till 1994 gällde apartheid i Sydafrika. År 1960 skedde en massaker, Sharpvillemassakern, då tusentals svarta människor i en del av landet gick ihop och demonstrerade. Polisen öppnade eld mot folkmassan och 69 personer dog. Händelsen öppnade omvärldens ögon och Sydafrika utsattes för både politisk press och ekonomiska sanktioner utifrån. Och till slut, 1994, segrade ANC och Nelson Mandela och systemet begravdes för gott. Men än idag syns ärren efter denna tid. Många vita lever bakom tusentals volt i gated communities och kåkstäderna kring städerna består nästan uteslutande av svarta. Det är klart att, när samhället så tydligt varit segregerat, är det svårt att vända tillbaka, att utplåna klyftorna. Men ofta undrar man om det inte går att göra mer...

Fängelset på Robben Island är stort men känns litet, och är väldigt kalt och färglöst. Vi har gått i korridorer med celler, i de inramade utegårdarna och de deprimerande duschrummen. Vår guide, som själv suttit i fängelset i fem år efter att 1972 ha blivit gripen under en demonstration, berättade om hur politiska fångar, under apartheid, sorterades ut och klumpades ihop i egna delar. Det var inte meningen att dessa människor skulle ha inflytande över andra, vanligt folk. Men många av dem blev framstående personer när de väl släpptes. De lärde av varandra och diskuterade och utvecklade. Och de snodde nyhetstidningar från prästen ända tills det upptäcktes och fängelsets kyrka stängdes. 

Vi fick se Nelson Mandelas cell, de få kvadratmeter där han spenderat 18 år. Han satt totalt 27 år i fängelse, men alltså inte bara på ön. Han, och många, många hundratals andra fängslades eller dödades i kampen mot apartheid. I kampen för våra lika rättigheter. För vårat lika värde. 

Det har varit en mycket, mycket speciell dag.

16.57

18/1/2015