Idag klockan åtta begav vi oss av, med samma tricycleförare som igår, mot Batad. Det är en liten by omgiven av helt fantastiskt vackra risterasser. 

 

Vi åkte på slingriga vägar längs bergssidorna och stannade då och då för att beundra utsikten. Jocke köpte de traditionella nötblandningarna som lokalbefolkningen tuggar på och som gör att varenda människa man möter är så röd i munnen att det ser ut som han tuggat sönder tungan sin. "Betel Nut" heter den och består av en nöt från en palm som man delar i två, lägger på ett blad och strör ett vitt limepulver på. När man har tuggat ett tag blir det rött. Det smakar, efter rapport från Jocke, inget vidare. Och man måste spotta hela tiden vilket gör att varenda gathörn här är fläckat i rött. 

 

Väl vid risterasserna, som tog ett tag att gå till från där vår tricycleförare lämnade oss, åt vi lunch. En stor portion stekt ris och fläsk, för att komma i rätt stämning. Och sen gick vi genom det helt fantastiska landskapet ned till byn. Vi promenerade runt lite och försökte så mycket som möjligt att inte störa folk eftersom det kändes som man spatserade runt nästan inuti deras hus. Det var väldigt mysigt. Och folk var vänliga och visade och hejade. Vi fick se tre små roliga grisar, en jättesöt pluttehund och massa tuppar och höns och andra fågeldjur. Och tro det eller ej men även här hade de en basketkorg. I betong till och med, supercoolt. På tillbakavägen tog vi en tur genom sluttningen av växande risplantor och fick guidning av en tjej som ville ha stöd till den lokala skolan. 

 

Kollade, på min så häftiga actionkamera som man kan se höjden över havet på, att vi gick över 600 meter rakt upp idag. Har mycket trötta ben nu. Men det var så värt det.

 

18.07

26/4/2015