Det blåser kalla vindar. Husen i stan är faktiska hus med isolerade väggar. Havet intill är mörkblått, kallt och ilsket skummande. Löven på träden är gula. Vissa är till och med röda. Och där jag bor har man rustat med kaminer och duntäcken. Kort sagt känns det som att komma hem. 

 

Igår natt flög jag ned från La Paz till Santiago med ett stopp i Iquique för att checka in i Chile. Efter några timmars sömn på en bänk intill gaten fortsatte jag sedan ned till vad som, som sagt, känns mer som hemma än något annat hittills. Ändå är det nästan så långt från Sverige man kan komma. Punta Arenas, Patagonien, sydligaste Chile. 

 

Efter att ha delat taxi med en tjej från Brasilien, sett att hennes hostel ligger långt från centrum, bestämt mig för att jag vill bo närmare centrum, haft den ytterst vänliga taxichauffören köra mig till tre olika hostel i centrum (alla fulla) och sedan återvänt till min reseväns hostel hamnade jag till slut på ett himla fint ställe. Hostelet känns mer som ett hem, drivs av ett vänligt äldre par, har en obegränsad frukostbuffé med god marmelad, ost och juice och är fyllt med allmänt goa människor. 

 

Jag och Lisa från Tyskland åkte på sista turen ut till ön fylld med pingviner igår. Sista turen för året. Råkade av en slump höra det från henne nån timme innan båten gick. Var en väldigt fin tur. Delfiner hoppade längs med båtens kanter. Jag och en liten pojk från USA var i extas. "De är här nu, på denna sida." "Nej.. aah inte längre." "Här, här, kom, de är här!" Ungefär, haha. De simmade fram och tillbaka under båten hela tiden. Och så träffade vi fler folk från vårt hostel. Och fick, när vi kom fram, se en ö fullkomligt täckt av fjädrar och boningar i form av hål i marken. Och ett fåtal av de små liven. De flesta har begett sig redan. Andra delar av året är ön fullkomligt överfull av pingviner men de flesta är redan på väg upp mot varmare vatten i Brasilien. 

 

12.45

1/4/2015

 

PS. Lyckades faktiskt sända min låda med souvenirer och presenter ändå. Precis en timme innan jag var tvungen att lämna för att ta mig till flygplatsen. Det var fortfarande strejk, men efter att ha blivit sänd till ett annat pyttelitet postkontor och insett att det också stängt, kände de sympati för mig och tog mitt paket till slut. Jag tyckte synd om de som jobbade och som inte fått lön på över tre månader. Gav kvinnan som tejpade ihop min låda sjuttio pesos i dricks. Kände att jag var tvungen att ge tillbaka lite i alla fall. Folk är så ofantligt vänliga, hela tiden.