I förrgår kväll lämnade vi, jag och Manon, Tena för att ta oss till sammankomsten av olika communityn. Vi visste dock inte om vi kunde sova där, exakt vart det var eller hur man tog sig dit. När vi därför träffade två killar som Manon volontärarbetat med och blev inbjudna att stanna över natten på stället de bodde på tog vi chansen. 

 

Efter en mysig middag på mattor på golvet satt vi och pratade med allt fint folk. Och så plötsligt säger killarna att vi fått sällskap. Vi lutar oss fram och ser bara en stor snigel. Tills vi tittar ned, och där, precis under våra huvuden sitter en ENORM spindel. Den största tarantula jag någonsin sätt. På riktigt, den var som en stor hand. Christian, behöver knappast säga att han är från Ecuador, var modig nog att försöka lyfta ut den, även om det tog ett tag innan han fick fatt i den. Man hörde varje steg den tog där den gick runt på golvet...

 

Därefter gick jag med kameran som enda ljus den mörka slingrande stigen till mitt och Manons hus, en öppen koja uppe bland träden en bit in i djungeln. Vaknade två gånger den natten av mardrömmar om spindlar och ormar som krälade intill mig. 

 

Klockan halv fem morgonen efter ringde klockan och vi steg upp, jag fortfarande trött efter nattens oroliga sömn. Och så begav vi oss promenerandes iväg mot den mystiska sammankomsten. Efter ett tag med varsin sten i handen efter att gång på gång blivit förföljda av skällande vakthundar. Två timmar senare, lite längre än vi räknat med, kom vi fram till stigen som ledde in till communityt. Där framme, efter att ha korsat ån intill, pågick en ritual från peruansk shaman, menad att hela kroppen. En ritual som inbegrep diverse objekt, ramsor och mantran. Ljus, svärd, stenar, kors och en sax att rensa auran med. Han sög ut den dåliga energin ur vrister, anklar och hjässa. Och sen renade han en genom att fräsa vatten ur munnen på samma områden. Och så knäckte han nackar och ryggar. Och lyfte upp folk i luften medan de sprang med benen, som Jesus sa han. Var en märklig ritual. Efter ett tag frågade han mig om jag ville göra, så visst sa jag. Kände att jag inte gärna kunde tacka nej efter att ha suttit där och glott i en timma. Ett tiotal minuter senare hade både min nacke och rygg knakat oroväckande och jag hade vatten och saliv lite överallt. 

 

Några timmar senare var det sammankomst och som en välkomstceremoni där alla presenterade sig. Och så åt vi lunch, kyckling- och potatissoppa, pratade och kollade in kastrullen med ayahuascua som stod och puttrade på gasplattorna. Och sen åkte jag och Manon därifrån, med tanken att återvända med sovsaker samma kväll. 

 

Men sen, när vi kom tillbaka till stället vi bott på natten innan, med alla fina människor, den sköna stämningen och vackra omgivningar, kände jag att det var nog intressant där borta i communityt, men att jag nog hellre stannar här de följande dagarna. Ibland måste man pusha sig själv att göra saker man inte riktigt är bekväm med, att möta människor med så olika tro och livsåskådningar att det är svårt att sätta sig in i - för sig själv, för att växa. Men ibland måste man också bara göra det man vill och tycker är kul. 

 

Och jag känner nog att ayahuascua och helande ritualer som inbegriper spottande och viftande med saxar inte riktigt är vadjag känner för just nu. Så jag blir nog kvar här istället, de kommande dagarna. 

 

08.14

22/1/2016