Så igår hade vi innebandyträning! Veckans innebandypass är ju varje onsdag och denna gång hade vi första riktiga träningen. Var skitkul! Per, som tränat sin sons innebandylag hemma i Sverige och som här tränar laget från Nakamtenga (7 dagar i veckan, 1,5 h om dagen!), kom och höll träning för oss med. Vi övade skott, passningar och dribblingar vilket resulterade (är helt säker på att det var träningens förtjänst) att jag gjorde mål sen när vi spelade match!! Börjar bli lite förtjust i den här sporten. Kanske, kanske kan börja i nått nybörjarlag sen när jag är hemma i Sverige igen. 

 

Och idag fick jag hänga på Per och Göran när de skulle besöka största skolan här i Ouagadougou och hålla träning där. Jag stapplade mig fram på min bristfälliga franska och icke-existerande innebandykunskaper och försökte visa och dirigera och peppa. Var såå roligt! Det var ungefär lika många killar som tjejer och alla var taggade och lyssnade. Ordinarie idrottslärare delade gärna in killarna för sig och tjejerna för sig märkte jag, så när vi sen körde passningsövningar blev det i alla fall efter min önskan, två och två, kille och tjej. Är mycket så här nere ändå. Att man gärna skiljer könen åt och tränar var för sig. Men vi marknadsför innebandyn som en sport där alla får vara med, där alla kan vara med. Det handlar ju om teknik snarare än styrka och eftersom sporten är ny är förhoppningen att man ska kunna forma den till att bli för både tjejer och killar och för alla åldrar. Man ska ha kul och det ska vara inkluderande. Ett annat exempel är att när vi kom var planen alldeles grusig så vi hörde om man kunde sopa den ren. Självklart fick tjejerna direkt i uppgift att sopa... Men vi sa att nä det här går inte och sedan hjälptes alla åt, tillsammans och byttes av. 

 

Jag tror att det liksom är grundtänket här nere. Att vi är olika och det är så man alltid gjort. Så alla lever. Så samhället fungerat i alla tider. Är nog nått man gör bara av gammal vana, utan att riktigt fundera över det - att dela på killar och tjejer. Är ju samma sak hemma, även om förändringen i folks tankesätt och syn på de olika könen förändras ganska mycket och snabbt nu för tiden. 

 

Är så coolt detta projekt! Känns väldigt viktigt, eftersom det både är ett sätt att stödja jämställdhet och ett inkluderande samhälle, lika väl som det är ett engagemang som kan nå ut och hjälpa unga som har det svårt. Skolan vi var på idag är som sagt Ouagadougous största. 7000 elever. Och det är en statlig skola, där barn från de fattiga familjerna går. Att nå ut till dem och låta dem få ta del av denna nya verksamhet är vad hela sporten och engagemanget här nere handlar om. Skolan är tyvärr, som Göran säger, ett av exemplen på hur man från statens sida har mycket kvar att jobba på innan man når förändring här i Burkina. Istället för att bygga flera mindre skolor ute i byarna kring stan har man valt att placera denna enorma skola mitt i centrala Ouagadougou, medan de fattigaste familjerna ofta bor långt utanför stan. Det blir alltså en lång, lång resväg för de som ändå har möjlighet att ta sig till skolan - och än större svårigheter i livet hos dem som redan idag kämpar med att få vardagen att gå ihop. 

 

19.33

2017-04-27