Han berättade att en banan kan bevaras  i öknen i 40 år, en apelsin i 60 år, och att de oryx som lever här aldrig behöver dricka en droppe vatten utan får all sin vätska från gräset de äter. Boesman förklarade att, i motsats till vad många tror, är regn mer än pyttelite, dåligt för öknen. Det packar ihop sanden vilket gör det omöjligt för skalbaggar, ödlor och ormar att leva i den samt att det skapar mer växtlighet vilket i sin tur leder till fler sjukdomar och skadedjur. Och det kan hålla i sig länge. Allt det gulnat gräs vi såg var från ett stort regn de hade 2011. Innan dess var här kalt. Han visade oss också plantor som efter bara en droppe vatten öppnar upp sig, och vid nästa droppe släpper sina frön. 

Vi fick också höra om det enda folk som verkligen anpassat sig till detta karga, ogästvänliga landskap - the bushmen. De var små till växten, gula i hyn och levde här fram till 1920 då de antingen dödats eller tvingats överge den traditionella livsstilen och flytt härifrån. Under 1900-talets början jagade man faktiskt bushmen här och européer reste hit för troféjakt. Den främsta anledningen till denna fientliga inställning var att urbefolkningens livsstil och tro, som på så många andra platser,  krockade med det nya, moderna. De ansåg att landet och djuren som levde där givits till dem från månen, deras Gud. De jagade djuren som fanns att tillgå, oavsett om de var vilda eller tillhörde en bonde. Och så började en blodig, djurisk jakt på dessa människor.