Vi kom hit till Swakopmund, en liten stad på Namibias kust, mitt på dagen. Två timmar senare, efter några få pommes och lite cola, åkte vi ut i öknen och platsen vi skulle lyfta från. Jag var nervös innan men blev lugn när vi kom fram. 

Planet var pyttelitet och öppet på ena sidan. Jag, Jocke, våra partners samt varsin kameraman fick precis plats. Jag var förmodligen spänd i hela kroppen och med ett dunkande hjärta, men kände mig okej hela vägen upp. 

Och sen plötsligt hade vi nått rätt höjd och skulle spännas fast i respektive partner. Jockes kameraman klättrade ut på vingen. De började hasa sig mot kanten. Vi sa lycka till. Och så, med ett högt sugande schvop försvann de ut i luften.

Då kom adrenalinet. Jag har aldrig varit med om något ens i närheten av den känslan. Det sög till i hela kroppen och hjärtat rusade. Och några sekunder senare satt jag på kanten av planet som flög fram genom luften, och tittade ner över Atlanten och Namibias öken. 

Och så hoppade vi. Jag kommer aldrig glömma dessa sekunder. Att snurra runt i absolut ingenting med adrenalin pumpande ut i fingertopparna. Att störta mot marken utan någon som helst kontroll. Det var otroligt jävla härligt och samtidigt det värsta jag vart med om. Jag är så glad att jag gjorde det! Och vi kunde inte ha valt en bättre plats. Det var otroligt vackert - öken och hav så långt ögat nådde. Och våra hopp-partners var riktigt sköna människor. Och lite galna. Man blir väl det efter 9000 hopp. Och vi fick styra fallskärmarna själva på vägen ner. 

Jag har vart lycklig hela kvällen. Varje gång jag blundar känns det som jag är uppe i luften igen. Och, bara för att göra dagen lite mera speciell, så åt vi våra livs första ostron till middag. Görgott. 

22.12

18/12/2014