Vi har, efter att nätt och jämnt hunnit med den, åkt nattbussen upp till Banaue, en liten stad uppe i bergen känd för sina magnifika risterasser. De på hostelet, som hjälpte oss att boka bussen gav oss och ett kanadensiskt par adressen till fel busshållplats. Vi trodde vi var i god tid, med en hel timma i marginal när vi kom fram, men fick kasta oss in i en ny taxi, alldeles säkert betala dubbla priset och snurrade runt i evigheter, kändes det som, med många stopp för att fråga om vägen innan vi till slut kom fram. De hade redan gett bort våra platser till några stackare som snopet fick gå av igen. De kom dock tillbaka på ett par minuter senare, fast bara med träpallar och dörrmatter i mittgången som sittplatser denna gång. 

 

Och nu är vi alltså här. I en skönt tempererad stor by med helt fantastisk omgivning. Det känns som tidig höst hemma ungefär. Och alla husen står som på pålar i sluttningen och ser ut som de är oroväckande nära att tippa ut, nedför branten. När vi kom, efter att ha sovit ett par timmar, gick vi en sväng omkring, åt lunch with a view och jag åkte tricycle upp för att titta på terasserna. Jocke kände att några till timmar skönhetssömn inte skulle göra honom illa. 

 

Det var tokigt, nästan outhärdligt fint med allt det gröna, med risterassernas blänkande vattenytor och de tjocka vita molnen som låg som rök högst uppe på bergen. Verkligen vackert. Och så fanns där några lokalbor, som det ofta gör, som klätt upp sig i full mundering och som man fick ta kort med mot ett par kronor. 

 

22.18

25/4/2015

 

PS. Sista dagen, efter att ha sett hundratals och åter hundratals av både risplantor och traditionellt klädda människor följde även Jocke med på en tricycle tur upp för terasserna. Det är de sista, lite soligare bilderna.