När jag sedan skulle ta mig till Medellín, flygplatsen ligger en timmes bilfärd från stan, fanns det inga andra alternativ än en svindyr taxi. Hittade dock en kvinna som ville dela taxi och sedan, innan vi hunnit sätta oss i en, en trevlig herre som utifrån min spanska tolkning jobbade på flygplatsen och ändå skulle till centrum. Så förlåt mamma, men jag hoppade klockan halv två på natten in i en bil med två okända människor. Och det slutade ju faktiskt mer än väl. Den oerhört vänliga herren skjutsade oss till city varifrån kvinnans familj, man och dotter, sedan körde mig hela vägen fram till porten på mitt hostel. Ett så otroligt varmt välkomnande var det! Men så är de ju kända för att vara den vänligaste och stoltaste befolkningen i landet här. Las paisas. 

 

Medellín var en gång världens farligaste stad. I slutet av 80-talet när Pablo Escobar styrde och ställde på gatorna här. Jag och Áine gick till Museo Casa de la Memoria idag, mer ett minnesmonument än ett museum över konflikten i Colombia. Det var fantastiskt gjort. Alla olika aspekter av vad som hänt var representerade i olika konstprojekt. Vi fick lyssna på hur människor påverkats av konflikten, hur de förlorat nära och kära, hur de tvingats lämna sina hem. Hur oskyldiga människor mördats för att kropparna sedan skulle agera bevis på att man lyckats döda en mängd rebeller. Vi fick se hur människors liv förändrats. Och hur allting är sammanlänkat. Förlorar man en röst försvinner snart flera. Om en rättighet åsidosätts finns det snart bara ett fåtal kvar.

Det allra mesta var gjort på spanska. Tacksamt nog fick vi tre fantastiska studenter till guider som tillbringade lördagarna på museet för att öva upp sin engelska. De tog oss runt till alla verken och berättade och visade i över två timmar. 

22.01

3/10/2015