På lite mer än 4000 m.ö.h. ligger Potosí, fortfarande en gruvstad men idag mycket fattigare än den en gång var när spanjorerna bröt silver här. Det finns ett uttryck "vale un Potosí", att vara värd en Potosí, som betyder att man är värd mycket och som säger ganska mycket om stadens och regionens värde förr. Under dess storhetstid, på 1600-talet, var staden en av världens största och rikaste. 

 

När Bolivia blev självständigt, år 1825, var silvergruvorna i princip tömda och rikedomarna sedan länge förflyttade till Spanien och Europa. Idag bryts tenn, zink, bly och silver men det är ett lågavlönat, farligt jobb som inte gör människorna rika. Varje gruvarbetare arbetar för sig i sin lilla del som han köpt. De använder väldigt simpla verktyg och dynamit för att spränga fram metallerna. Luften är väldigt tunn här uppe och särskilt i gruvornas trånga gångar. Dessutom är den mer eller mindre giftig av den asbest, arsenik och andra farliga ämnen. På grund av detta och allt det damm arbetarnas lungor får kämpa med i samband med sprängningarna, samt de ras som sker av och till, lever de genomsnittligen inte längre 35-40 års ålder. Många som arbetar är inte mer än 12-13 år gamla.

 

Man gör turer i gruvorna där turister får följa med in och se och lära sig om arbetet här. Jag valde dock att avstå denna tur, dels av moraliska skäl, det känns ju inte helt rätt att som turist gå runt och intressera sig för människors arbete under så miserabla förhållanden. Men också dels för att jag känner att riskerna med besöket inte känns helt okej. 

 

Istället har jag, Julia och Andreas, det svenska par jag träffade i Uyuni, njutit av den vackra stan, köpt varma kläder mot kylan och tagit oss till en naturlig hot spring för ett par timmar av bad och öl. 

 

Nu sitter jag på buss nummer två på väg till La Paz. Valde att resa under dagstid efter att ha träffat en kille här på hostelet som vart med om en förfärlig resa på vägen hit. Han tog en nattbuss från La Paz till Sucre, stan intill, då bromsarna på bussen framför hans plötsligt slutade fungera. Över trettio människor miste livet. Det var döda kroppar överallt... Så oerhört tragiskt. Det är inte betydligt farligt eller svårt att resa runt här i Sydamerika, men är det någonting som kommer att ta död på dig så är det bussarna här. Hela tiden hör man om dessa fruktansvärda olyckor. Chaufförer som somnar och kraschar in i bergväggar och de som tar kurvor för fort och flyger utför de ofta förekommande stupen. Bromsar som inte fungerar men där resan fortsätter ändå. Chaufförer som kör onyktra. Land slides. Eller bara en väldig otur. 

 

15.37

28/2/2016